Just nu känner jag i skrivande stund, en pirrande känsla... min själ har väckts till liv igen. Jag lever nu. Jag är här för att leva. Jag är här för att skapa en mening.
Jag har under en lång tid skrivit meningen:
"Jag är så lycklig och tacksam för att jag lever i överflöd." Och jag har känt den tacksamheten. Jag är överflöd. Nu speglas det i min verklighet. Jag har klivit in i min vision, och känner redan att jag lever som den människan jag alltid varit menad att vara. Det är en väldigt befriande känsla. Jag vet att jag är här för att leva i överflöd inom alla områden. Jag är så tacksam för att jag hade uthålligheten att få uppleva det här livet. Jag visste att fastandet var ett sätt för Gud att kunna rena min kropp från gammal energi. Som inte tillhörde mig. Jag kunde också se det som ett sätt för mig att kunna skapa en större förståelse för min pojkvän som kommer från Afghanistan. För det är svårt att förstå hur det kan kännas att inte kunna äta sig mätt... om man inte själv varit i den situationen. Jag är tacksam för att jag fått ta del av den erfarenheten, och det förde mig närmare Gud och jag kan med handen på hjärtat säga att vi klarar så mycket mer än vad vi tror. Allt handlar om hur villiga vi är att kunna växa oss igenom våra utmaningar. Den tacksamheten jag kände till livet efter mitt fastande, den känslan är obeskrivlig. Och den inre styrkan som väcktes till liv. Finner inga ord.